När luften tar slut

Det har varit ett uppehåll i bloggandet ett tag. Det beror på att vi har valt att inte radda upp vartenda träningspass vi genomför (eftersom det är rätt tråkigt att läsa om) utan istället uppdaterar när vi tänkt, gjort något utöver det vanliga, tävlat eller om vi köpt någon ny pryl. 

Idag sprang jag iaf ett helt vanligt intervallpass med Centrum OK. Upplägget var 4 min intervaller x 6 med 1:30 min vila. Inget konstigt i sig. Vädret var bra för mig. Svalt (4°C) och mycket luftfuktighet. Terrängen var kuperad med grus som underlag. 

Första två intervallerna gick bra. Stod på utan att pressa marginalerna för mycket men det gick ändå rätt fort. På tredje intervallen börja jag får svårt att få luft så jag saktade ned tempot med några sekunder/km. På fjärde intervallen känner jag hur min syretillförsel stryps mer och mer. När halsen börjar pipa förstår jag att det inte bara är inbillning utan att jag faktiskt har svårt att andas och bryter. Jag andas som genom ett litet litet sugrör  och upplever en känsla av kvävning. Efter några sekunders pustande har halsen öppnat sig igen och jag kan jogga till återsamlingspunkten i långsamt tempo. De sista två intervallerna bestämmer jag mig för att jogga i sakta tempo och istället öva lite löpsteg vilket går bra. Sen avslutades passet i vanlig ordning med roterande plankan 8 x 30 sec.

Tankarna är dock fortfarande kvar i huvudet. Vad hände? Vad fan hände?! 

Har jag gått och fått ansträngningsastma på gamla dar? Är det lille S förkylning som jag fått men inte märkt av andra symptom? 

Hursom så ska jag boka läkartid för att kolla upp det. Har vänner med ansträngningsastma som tränar utan problem (fast med medicin). Förhoppningsvis är det bara förkylningen, vore skönt att slippa medicinera. 

To be continued. 

/Anders 

Foto: Oskar Karlin

Vila

Vila bör man annars dör man. 

Under de senast löppassen har jag känt att jag nått min maxfart mycket snabbare än vad konditionen och min hjärna tycker. Flåset har varit jättebra men det har liksom inte funnits mer kraft att pressa fram, trots att jag inte ansett mig ligga på min normala maxfart. På jogg hem från styrkegympa förra måndagen låg jag på 4:40 tempo utan att kunna öka och på torsdagens långa intervaller (4:30 min löpning i högt tempo sen 30 sec maxfart och tillbaka till 4:30 utan vila x 6) kunde jag aldrig pressa fram mer fart i det snabba momentet. Även då var det inte kondisen som sa ifrån utan det fanns helt enkelt ingen övre växel. 

Övertränad, sa en träningskompis. Det känns som att jag är långt ifrån det, i synnerhet som jag missat intervallträningarna hela januari. Men det vore skönt med en extra vilodag. Träningskontot ligger på 1800 min de senaste fyra veckorna (då är långt ifrån allt kvalitetsträninig utan det finns en del långfärdsåkning i summan). Så idag blir det siesta. Imorrn är det åter intervaller som gäller, långa sådana. 

/ Anders 

Kaffe och OS medan barnet sover istället för löprunda