söndag 30 mars 2014

Vintern rasar..

I helgen var det varmt, riktigt varmt, iallafall för att vara slutet på mars. Förra året åkte jag skridskor i skärgården andra veckan i april men i år är skridskosäsongen för länge sedan slut. Enormt tråkigt! Det enda som kan läka detta sår i hjärtat är att springa långpass istället. 

Idag hade Centrum OK's avknoppade långpanneföreningen möte vid Danderyds sjukhus. Därifrån joggade vi upp mot Sollentuna runt Edsviken och ner längs Brunnsviken och vidare mot stan. Vi var sex pers i början men rutten var upplagd så det skulle finnas punkter där man kunde hoppa av om man kände för det. Tempot var ett lugnt och långsamt "snacketempo" eftersom det var distans som var målet och inte puls. Kanske var det lite väl långsamt för mitt löpsteg så jag kunde inte ligga på framfoten så mycket och hade längre markkontakt än jag brukar. Detta gjorde att jag sjönk ner med mina platta fotvalv och tillslut kände jag att jag hade fått rediga blåsor i fotvalven. Ajaj. Skulle ha tejpat men nu var det för sent. Inget att göra än att bita ihop och vänja sig. Förutom fötterna var det väldigt trevligt. Sol och trevligt sällskap. 

När vi var framme vid Vasastan var vi decimerade till endast tre. Själv joggade jag hem via Fridhemsplan och Västerbron till söder och fick ihop 32 km, vilket är en rejält skaplig sträcka med mina mått mätt. Men mer sånt här framöver! Framförallt nu när Tobbe på sitt håll avverkar långpass efter långpass känner jag att jag inte får vara sämre (annars får han bära mig över bergen). 
/Anders

Jogg, sol och trevligt sällskap

Långt, långsamt och mysigt

onsdag 26 mars 2014

Kalla fötter..

Igår fick jag kalla fötter. Inte inför tävligen utan rent bokstavligt talat. Mina fötter var iskalla. 

Jag hade teknikträning med Centrum OK och vi utgick från Visättra sportcentrum. Träningen handlade om kompassriktning och i första övningen skulle vi ta ut riktningar enligt karta på en bandyplan. Man skulle hålla kursen medan man rundade hinder på vägen. Kontrollerna var små märken i marken så det gick inte att se förren man var framme. Kul och bra övning. En liten diff på en kort sträcka blir en stor diff på en lång. 

Övning nummer två var nattorientering där man från vissa kontroller skulle följa en viss angiven riktning ut från eller in till kontrollen. Terrängen kändes som typiskt söder om söder-terräng. Mycket kärr och träsk. Blött med andra ord.  På väg mot kontroll fyra sprang jag en längre sträcka i blötan så skorna (och smalbenen) hela tiden blev fyllda med nytt kallt vatten utan att det hann värmas upp emellan. Hade glömt bort hur kallt vatten kan vara. Vet inte om jag extra känslig för nedkylning av just fötterna. Men det gjorde ont! Även om jag vet att det blir bättre igen om man rör sig så var jag tvungen att gå ner på knä efter jag tagit mig upp på torra land igen. Alla nerverna i tårna och hela vägen upp till rumpan skrek av ilska över behandlingen. 

När jag kom upp på benen blev det genast bättre igen och efter en stund kändes allt bra. Då var det dax för nästa kärr. Inte lika blött denna gång, bara varannat steg som tog in vatten, förutom en liten remsa på slutet som såg olycksbådande blöt ut. Here we go again, tänkte jag och skuttade på. Och sjönk ned till över midjan i dyn. Jag satt fast! Helvete! 

Ena foten hade sugits fast djupt nere och jag var tvungen att lägga mig raklång framåt för ändra belastningen och kunna få loss foten. Det bar emot att lägga mig ned med överkroppen i det iskalla vattnet men det fanns inget val. Antingen det eller sitta kvar hela natten. Jag lutade mig framåt, fick loss foten och till slut nådde mina händer en gran och jag kunde dra mig upp. 

Nä, jag orkar fan inte orientera längre, tänkte jag. 

Sjukt kall, liggandes på marken såg jag en lampa försvinna bland träden framför mig. Eftersom jag inte orkade hålla kompassriktning just då såg jag desperat till att inte tappa löparen framför med blicken. Jag hängde rygg till kontroll sju och vidare till kontroll åtta men sen vek jag av norrut och tog stigen som ledde tillbaka. 

Oj oj. Hur ska det gå om det är mycket vadande på KEX? Tydligen är jag gjord av socker och får inte bli blöt. Eller så var jag lite extra känslig för att jag varit förkyld och att jag inte hade hunnit fått upp värmen innan jag kylde ner mig. Hoppas det är så. Hoppas.
// Anders 

Det lilla gröna fältet söder om 6:an som var extra blött. 

Inhängda på torken. 

söndag 23 mars 2014

50-turen

Efter min senaste dipp har träningen rullat på enligt plan och långpassen ökar sakta men säkert i längd varje helg, 23 km blev det totalt idag. 

För ett par veckor hörde jag talas om en tävling som fångade mitt intresse, nämligen 50-turen som går av stapeln 12:e april.  Det är en ultralång orienteringstävling som går ut på att man i valfri ordning ska ta alla 50 kontroller på Naturpasset runt Nackareservatet och Hellasgården. Löpsträckan är 25 - 40 km beroende på vägval (och eventuella bommar). Arrangören beskriver tävlingen som "...en ultralång orienteringstävling som är en perfekt uppladdning för 10-mila eller andra långdistanslöpningar senare under sommaren. Du blir riktigt stark i benen efter detta pass och med bra utålighet. Se det som en underbar utmaning och få orientera en hel dag i din egen takt..." Detta skulle kunna vara ett perfekt pass för Team Pricna 7! Ett test av både form, utrustning, proviant och samarbete.  Läs här för mer info.

/Tobbe

 

måndag 17 mars 2014

Under behandling

Var hos läkaren förra veckan. Fick blåsa i ett rör för att testa lungfunktionen och prata lite om min sjukdomshistorik samt fråga om han (läkaren alltså) trodde att jag kan ha fått ansträngningsastma. 

Lungfunktionen var ok, men jag var lite besviken att den inte var fantastisk. Läkaren sa att det kan vara åldern (!). Jag kände mig som en gubbe. Fan, första gången jag har fått höra att jag är på fallrepet. Nu börjar förfallet. Menmen, jag skakade av den tanken med att jag var förkyld när jag var där och därför inte presterade på topp. 

Hursomhelst, till den springande punkten. Hade jag fått astma? Trumvirvel..... Jag spetsade öronen och bävade svaret. Men det uteblev. Det var för tidigt och endast ett anfall så det gick inte att svara på. Han frågade om jag ville ha ett recept på ventoline så jag kunde ha med mig utfall det hände igen samt pröva att använda innan träning eller tävling och se om jag märker någon skillnad. Med en känsla som en desperat tjackpundare tackade jag ja till erbjudandet. Vet inte vad det är med receptbelagd medicin men jag känner mig alltid skyldigt på något sätt när jag får ett recept. Ungefär som första gångerna man handlade på systemet. "Alltså jag får det här helt lagligt". 

Well, nu ska vi iaf se om det blir bättre samt att jag slipper känna oron om det skulle hända igen. 

Annars har jag bara legat hemma i förkylning hela veckan. Hoppas på träning på torsdag. Börjar klättra på väggarna snart.
/Anders 

måndag 3 mars 2014

Tillbaka på banan

Efter en tids frånvaro från regelbunden träning är jag nu (förhoppningsvis) tillbaka på banan. Jag skyller detta bortfall på en blandning av sjukdom, jobb-jobb-jobb och bristande motivation. Sista veckorna har träningen mest handlat om löpturen hem från jobbet med ryggsäck och det var även så jag genomförde min nystart idag. När man börjar få en invand runda lär man sig också mycket om hur kroppen fungerar. Hur påverkas man av en stressig jobbdag, tre öl kvällen före eller ett backintervallpass tätt inpå? Själv börjar jag inse att en fika med t.ex tårta, två timmar före passet är bästa receptet för pigga ben på turen hem från jobbet! Får man ta med sig en påse bullar upp på fjället???

/Tobbe

lördag 1 mars 2014

Lugnt och lagom

Efter torsdagens andningsproblem har jag ringt och bokat läkartid för utredning. Dit ska jag den 10:e mars.

Men jag var väldigt sugen på att se om jag fortfarande var förstörd eller om det bara var något som skedde där och då. Därför bestämde jag mig för ett lite längre pass att springa i trevligt tempo. 

För hundra år sen gjorde jag lumpen vid livgardet och då sprang vi något som kallades dragon-milen (eftersom vi tillhörde livgardets dragoner). Loppet gick från Kaknästornet och längs djurgårdskanalen och tillbaka. Min prestation då var kanske inget att hurra för. Men det var första gången jag sprang en hel mil i ett svep (såvitt jag vet). Minns att jag kom in på 44 min och att jag hade kedjerökt två cigg i startfållan precis innan loppet (men då var man något yngre också). Ett bestående minne var att vi passerade en djurkyrkogård. Spännande. Jag hade helst velat stanna och titta lite på stället men då hade jag inte tid. Sen dess har jag inte varit där igen. 

Därför tänkte jag att jag skulle jogga dit och titta mig omkring och jogga hem igen. Sagt och gjort. 17 km blev det med några minuters paus i mitten för rundvandring på djurkyrkogården. Konstigt, gulligt och samtidigt lite kusligt ställe. Besök gärna. 

Inga problem med andningen. Skönt. Men mitt gamla mortons syndrom i vänsterfoten gjorde sig påmint de sista km. Kanske ska skaffa iläggsulor innan KEX. Humm. 
/Anders 
Katt eller hund begraven?

Inte så snabbt men lagom.