fredag 13 juni 2014

Stukad fot och träningsmoral

I alla bra berättelser måste det finnas hinder på vägen som vår hjälte skall överkomma. En medvindssegling i solsken är härlig i sig, men som saga är det rätt långtråkigt. I denna lilla berättelse om vår resa mot Kiruna Extrem (som visst skall förkortas KEMM istället för KEX) måste nog hjälterollen ödmjukt tillskrivas undertecknad och givetvis min vän och vapendragare Tobbe. Hittils har vi berättat om hur vi planerat, tränat och tävlat för att göra oss redo inför uppgiften vi har framför oss. Intressant givetvis, även om det mest är för de närmast sörjande, men dramaturgiskt sett ett lågvattenmärke. 

Så för att ändra på detta och göra berättelsen mer nagelbitande har jag sett till att skaffa mig en stukning i foten! Da, da, da, da, da, da, da, da, da, da (hajen temat).. Trumvirvel.. Cymbal! Sådärja, nu blev det äntligen lite spänning! 

Som jag nämnde senast rasade jag ner för en brant för snart tre veckor sedan när jag sprang KM i medeldistans. Foten fastnade i en klyfta på väg ned och stortåns grundled fick ta smällen. Haltandes tog jag mig i mål via de två sista kontrollerna och knep förstaplats i min klass. Föga anade jag då att kan skulle dras med skadan såhär länge. Ett par dagar max, tippade jag på från början. Eftersom jag inte kunnat vila foten då jag är hemma med barn har läkningen dragit ut på tiden. Och med en smärtande fot har all träningsmoral försvunnit. Istället för att göra alternativ träning har jag legat och tyckt synd om mig själv. När skadan skedde var jag i ett grymt träningsflow med flera löppass i veckan samt 100 burpees om dagen som extraträning. Men sen har det blivit sofflocket och god mat istället. 

Förra veckan började jag dock så smått. Var redan anmäld till Stockolm City Cup i Rålis och när jag dagen innan tänkte avanmäla mig så var det för sent. Istället för att låta tävlingsagiften brinna inne testade jag halta dit och pröva lyckan med foten... Jag sprang fegt men inte felfritt och kom in tre minuter över vad jag tror skulle vara min skadefria tid. Men foten höll! Iaf de 3,6 km som banan var. Smärtan var iaf oförändrad. Bra. 

Dagen efter drog jag och familjen till Norge för att spendera en långhelg i Bergen och Hardanger. Efter en dag på byn på torsdagen med en hel del promenerande fick jag stötta mig på sambon på väg hem till våra vänner där vi bodde. Aj aj. Foten var inte bra. Men när resten av familjen tog en förmiddagslur på fredagen kunde jag inte hålla mig. Jag hade blivit tipsad om att Stolzenkleiven var en fin tur med en brant klättring uppför på en stig/trappa byggd av sherpas från Nepal. Jag var tvungen att prova. 

Fötterna mådde bra i de nya skorna och jag hade grymt fäste på stenarna trots ihållande ösregn. I lagom makt rörde jag mig uppför den 300 m höga stigningen, blev tyvärr omsprungen av tre norrmän som såg ut att jogga där var och varannan dag. Kände ändå av mjölksyra i ben och rumpa och skulle nog fått ett riktigt mjölksyrepass om jag pressat på fortare. Utsikten och vägen upp var belönande vacker och nedåtlöpningen längs baksidan var magisk. Som trolsk regnskog omslöt de skirt gröna fjällsidorba mig. Skorna absorberade stötarna precis som jag hoppades och jag kunde raska på med rejält klipp i stegen. Precis som jag planerar att utförslöporna på KEMM skall tas. Resten av helgen spenderades med att titta på vackra fjordar i Hardanger och Bergen samt att umgås med vänner.

Stärkt av helgen satte jag igång med lite alternativ styrketräning hemma i veckan och jag kunde inte heller låta bli att gå på den sista torsdagsträningen för terminen med Centrum OK. Vi körde korta intervaller, 45 sec, med 15 sec vila mellan, fem gånger i tre omgångar. Farten fanns kvar men efter en längre uppförsbacke i sista omgången började foten värka. Fan fan fan. Lite tjatigt. 

Hursom, jag tänkte börja springa igen i veckan som kommer trots att det gör ont. Får testa med voltaren gel om smärtan blir för stor. Sofflocket har också börjat skava rejält. 
/Anders 
 Melkesyren kom halvvägs upp till Stolzen.

Norge är rätt fint alltså. Hardanger. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar