Jag hade teknikträning med Centrum OK och vi utgick från Visättra sportcentrum. Träningen handlade om kompassriktning och i första övningen skulle vi ta ut riktningar enligt karta på en bandyplan. Man skulle hålla kursen medan man rundade hinder på vägen. Kontrollerna var små märken i marken så det gick inte att se förren man var framme. Kul och bra övning. En liten diff på en kort sträcka blir en stor diff på en lång.
Övning nummer två var nattorientering där man från vissa kontroller skulle följa en viss angiven riktning ut från eller in till kontrollen. Terrängen kändes som typiskt söder om söder-terräng. Mycket kärr och träsk. Blött med andra ord. På väg mot kontroll fyra sprang jag en längre sträcka i blötan så skorna (och smalbenen) hela tiden blev fyllda med nytt kallt vatten utan att det hann värmas upp emellan. Hade glömt bort hur kallt vatten kan vara. Vet inte om jag extra känslig för nedkylning av just fötterna. Men det gjorde ont! Även om jag vet att det blir bättre igen om man rör sig så var jag tvungen att gå ner på knä efter jag tagit mig upp på torra land igen. Alla nerverna i tårna och hela vägen upp till rumpan skrek av ilska över behandlingen.
När jag kom upp på benen blev det genast bättre igen och efter en stund kändes allt bra. Då var det dax för nästa kärr. Inte lika blött denna gång, bara varannat steg som tog in vatten, förutom en liten remsa på slutet som såg olycksbådande blöt ut. Here we go again, tänkte jag och skuttade på. Och sjönk ned till över midjan i dyn. Jag satt fast! Helvete!
Ena foten hade sugits fast djupt nere och jag var tvungen att lägga mig raklång framåt för ändra belastningen och kunna få loss foten. Det bar emot att lägga mig ned med överkroppen i det iskalla vattnet men det fanns inget val. Antingen det eller sitta kvar hela natten. Jag lutade mig framåt, fick loss foten och till slut nådde mina händer en gran och jag kunde dra mig upp.
Nä, jag orkar fan inte orientera längre, tänkte jag.
Sjukt kall, liggandes på marken såg jag en lampa försvinna bland träden framför mig. Eftersom jag inte orkade hålla kompassriktning just då såg jag desperat till att inte tappa löparen framför med blicken. Jag hängde rygg till kontroll sju och vidare till kontroll åtta men sen vek jag av norrut och tog stigen som ledde tillbaka.
Oj oj. Hur ska det gå om det är mycket vadande på KEX? Tydligen är jag gjord av socker och får inte bli blöt. Eller så var jag lite extra känslig för att jag varit förkyld och att jag inte hade hunnit fått upp värmen innan jag kylde ner mig. Hoppas det är så. Hoppas.
// Anders
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar