Packningsnoja!

Imorgon bär det av till Kiruna Extreme 2014. Jag packar och packar om och packar igen. 

- Ska jag inte åka iväg och köpa bubbelplast att sova på istället för mitt tillskurna liggunderlag, tänker jag. Det blir ju några gram lättare och kanske lika skönt. Men sen skärper jag mig. Nä, nu kör vi på det vi har testat och får inga infall i sista minuten. Isf provar vi det nästa gång (om det blir en nästa gång). 

Jag har iaf vägt hela utrustningen och lagt in datan i appen "Gram Weenie" som snabbt ger en översikt över vad man har. Nördigt men roligt.

Här är resultatet! 

/Anders

OBS! Enligt denna beräkning så bär jag både köket och tältet, så man ska därför dra av knappt 400 gram från totalen. Alltså en rygga på knappt 4,5 kg första dagen och ännu lättare dag två! Woho! Wrooom! 

En vecka kvar!!!

En vecka kvar till KEX (tydligen är det den förkortningen som gäller igen).  Sommarens varmaste månader har passerat. Jag har haft ont i min trasiga fot och Tobbe har varvat några förkylningsperioder samtidigt som vädret gjort detta värmekänsliga lag strandsatta på träningsfronten. Är vi oroliga? Nja, uppladdningen har ju som sagt inte peakat på slutet vilket var förhoppningen... men oroliga - inte så farligt. Mer ett nervöst pirr som inför att åka på sommarkollo när man var barn. 

Däremot har det i de sista dagarna bara pinnat på med sammanställning och komplettering av utrustning. Vi börjar känna oss klara.

Vi passade på att göra en liten provhajk för en månad sen, för att upptäcka om något uppenbarligen inte funkar och behöver bytas ut. Livspusslet tillät oss bara att ta en vanlig vardagskväll till detta. Rutten planerades att gå från Gullmarsplan på torsdagskvällen, via och uppför hammarbybacken, sen ut i nackareservatet och avslutas med vätskepåfyllnad och nattläger vid hellasgården.

Sagt och gjort. Första provkörningen i hammarbybacken med stavar gick över förväntan och prylarna gjorde det de skulle. Iallafall under den dryga milen vi joggade obanat runt i nackareservatet och den ljumma sommarnatten som vi spenderade i tältet. Vi avslutade med bad vi Hellasgården och avsmakning av diverse frystorkade måltider. Vackert, mysigt och ljuvligt. Om det blir samma picnic på fredag återstår att se. 

Igår möttes vi åter upp för den sista gemensamma träningen inför KEX. Uppvärmningsjogg på några km sen 40 min Sisyfosintervaller (gå med stavar uppför Hammarbybacken för att sedan rulla så snabbt man kan nerför på andra sidan osv, osv). 

Formen känns ok, men inte perfekt. Förhoppningsvis har vårens uppladdning gjort att vi har lite mer i bagaget än vad vi lyckats samla på oss under sommaren. Nu återstår bara att packa, packa om och försöka lugna ner fjärilarna i magen. 

/ Anders 

Tältet var en rymlig dröm!

Sista svängen uppför Hammarbybacken! 

Pryl - Stavar

Nu har vi fått löpstavar! Det är något helt nytt för oss som vi inte är vana vid och som vi ännu inte vet hur mycket nytta vi kommer få av dem. Men, alla andra proffs verkar köra med löpstavar och vi vill inte vara sämre. 

Vi tror dock att de kommer vara ovärderliga i branta uppförsbackar där vi ändå inte kan springa och stället får försöka vandra/klättra så fort vi kan. Vi kommer även använda en tältlösning där stavarna reser tältet, mer om den senare.

Spec-listan var svår att sätta utan egen erfarenhet men den landade i endast fyra punkter:

• ihopvikbara

• lätta

• tillverkade av aluminium (mindre risk för brott än på kolfiber, i synnerhet då vi har dem som tältstänger)

• inte för dyra 

Efter idel letande sållade jag bort alla stavar med justerbar längd, säkert en praktisk funktion men bland de stavar jag hittade var de antingen för tunga eller för dyra. Istället fick vi köra på fixerad längd. Svårt! Alltså, vilken är den optimala längden? Efter att ha läst en del trådar och rekommendationer valde jag som är 180 cm lång ett par stavar på 125 cm. Tobbe valde ett par på 115 cm, trots att han inte är en decimeter kortare än mig. Vi får se om jag valt för långa eller tvärt om. 

Stavarna hittade vi på trekkinn.com och de heter Ferrino Eiger. De kostade ca 650 kr paret och väger nästan ingenting (ca 245g). Viks ihop till endast 35 cm. Perfa!

/Anders 

Påse, pinne och pinne utan trissa och spetsskydd. 

Sitter bra på ryggan gör de också. Glad man blir! 

Stukad fot och träningsmoral

I alla bra berättelser måste det finnas hinder på vägen som vår hjälte skall överkomma. En medvindssegling i solsken är härlig i sig, men som saga är det rätt långtråkigt. I denna lilla berättelse om vår resa mot Kiruna Extrem (som visst skall förkortas KEMM istället för KEX) måste nog hjälterollen ödmjukt tillskrivas undertecknad och givetvis min vän och vapendragare Tobbe. Hittils har vi berättat om hur vi planerat, tränat och tävlat för att göra oss redo inför uppgiften vi har framför oss. Intressant givetvis, även om det mest är för de närmast sörjande, men dramaturgiskt sett ett lågvattenmärke. 

Så för att ändra på detta och göra berättelsen mer nagelbitande har jag sett till att skaffa mig en stukning i foten! Da, da, da, da, da, da, da, da, da, da (hajen temat).. Trumvirvel.. Cymbal! Sådärja, nu blev det äntligen lite spänning! 

Som jag nämnde senast rasade jag ner för en brant för snart tre veckor sedan när jag sprang KM i medeldistans. Foten fastnade i en klyfta på väg ned och stortåns grundled fick ta smällen. Haltandes tog jag mig i mål via de två sista kontrollerna och knep förstaplats i min klass. Föga anade jag då att kan skulle dras med skadan såhär länge. Ett par dagar max, tippade jag på från början. Eftersom jag inte kunnat vila foten då jag är hemma med barn har läkningen dragit ut på tiden. Och med en smärtande fot har all träningsmoral försvunnit. Istället för att göra alternativ träning har jag legat och tyckt synd om mig själv. När skadan skedde var jag i ett grymt träningsflow med flera löppass i veckan samt 100 burpees om dagen som extraträning. Men sen har det blivit sofflocket och god mat istället. 

Förra veckan började jag dock så smått. Var redan anmäld till Stockolm City Cup i Rålis och när jag dagen innan tänkte avanmäla mig så var det för sent. Istället för att låta tävlingsagiften brinna inne testade jag halta dit och pröva lyckan med foten... Jag sprang fegt men inte felfritt och kom in tre minuter över vad jag tror skulle vara min skadefria tid. Men foten höll! Iaf de 3,6 km som banan var. Smärtan var iaf oförändrad. Bra. 

Dagen efter drog jag och familjen till Norge för att spendera en långhelg i Bergen och Hardanger. Efter en dag på byn på torsdagen med en hel del promenerande fick jag stötta mig på sambon på väg hem till våra vänner där vi bodde. Aj aj. Foten var inte bra. Men när resten av familjen tog en förmiddagslur på fredagen kunde jag inte hålla mig. Jag hade blivit tipsad om att Stolzenkleiven var en fin tur med en brant klättring uppför på en stig/trappa byggd av sherpas från Nepal. Jag var tvungen att prova. 

Fötterna mådde bra i de nya skorna och jag hade grymt fäste på stenarna trots ihållande ösregn. I lagom makt rörde jag mig uppför den 300 m höga stigningen, blev tyvärr omsprungen av tre norrmän som såg ut att jogga där var och varannan dag. Kände ändå av mjölksyra i ben och rumpa och skulle nog fått ett riktigt mjölksyrepass om jag pressat på fortare. Utsikten och vägen upp var belönande vacker och nedåtlöpningen längs baksidan var magisk. Som trolsk regnskog omslöt de skirt gröna fjällsidorba mig. Skorna absorberade stötarna precis som jag hoppades och jag kunde raska på med rejält klipp i stegen. Precis som jag planerar att utförslöporna på KEMM skall tas. Resten av helgen spenderades med att titta på vackra fjordar i Hardanger och Bergen samt att umgås med vänner.

Stärkt av helgen satte jag igång med lite alternativ styrketräning hemma i veckan och jag kunde inte heller låta bli att gå på den sista torsdagsträningen för terminen med Centrum OK. Vi körde korta intervaller, 45 sec, med 15 sec vila mellan, fem gånger i tre omgångar. Farten fanns kvar men efter en längre uppförsbacke i sista omgången började foten värka. Fan fan fan. Lite tjatigt. 

Hursom, jag tänkte börja springa igen i veckan som kommer trots att det gör ont. Får testa med voltaren gel om smärtan blir för stor. Sofflocket har också börjat skava rejält. 

/Anders 

 Melkesyren kom halvvägs upp till Stolzen.

Norge är rätt fint alltså. Hardanger. 

Pryl - Skor

Med 85 dagar kvar till tävlingen ligger jag hemma med en stukad fot. Tråkigt. Halkade ner för en klippa i lördags på medeldistans-KM och fastnade med foten i en skreva på vägen ned. Men turligt nog är inget brutet och stukningen verkar vara av det mildare slaget. Förhoppningsvis är jag åter på banan nästa vecka igen. 

Under tiden har jag passat på att beställa lite prylar till tävlingen, stavar och kök mer precist. Mer om dessa när jag fått hem dem. 

Vad jag däremot har hemma är mina nya sjukt snygga skor! Var förbi olspecialisten idag och handlade ett par VJ Sarva D'vil. Jag hade spanat länge på dessa och nu var de nedsatta till tusen spänn så då slog jag till! 

Förutom att vara snygga uppfyller skorna de krav som jag satt upp för ett par skor till KEX. 

• metalldobbar (bästa greppet på hala stenar)

• låg våtvikt 

• litet dropp (för att det är bättre för mitt steg samt att undvika vrickning)

• dämpade (mina gamla ol-skor, ett par Jalas med metalldobbar, är praktiskt taget odämpade och det känns rejält i fötterna när man springer utför på sten)

• Ska kunna användas till vanlig orientering också

Sarva D'vil har 17 metalldobbar, väger 270 gram och har 4 mm drop. Dessutom har den rätt mycket mellansula så jag tror att det kommer vara en mjuk och härlig resa nedför branterna. Yihaaa! Satt som gjuten på foten gjorde den också. 

Vi får se vem som gjorde bästa skovalet av mig och Tobbe. Han kör, som han skrev i senaste inlägget, på ett inov8 x-talon 212 och han hade en lite annan kravlista än jag. Bästa vore om båda har valt rätt sko till rätt fot. Vi får se...

/Anders 

Snygga och snabba. Läs mer om dojjan på: http://www.olspecialisten.com/sv/skor/skog/vj-sarva-dvil.html

Orientering och utrustning

Senaste tiden har mycket hänt i förberedelsena inför KEX. Jag har hunnit orientera ett par gånger och även inhandlat lite ny utrustning.

I slutet av april var det Snättringe och Tumba som bjöd in till långdistanstävling och jag och Daniel begav oss dit. Senast jag sprang en långdistanstävling var i höstas och då bröt jag, mest till följd av dålig orientering. Det var mentalt tufft behöva bryta en tävling och sen dess har jag velat haft revansch på mig själv. Denna gången gick det bättre (inte bra!) och jag tog mig runt. Det var en fin men varm dag och man fick slita på stora delar av banan. Daniel, som var krasslig just idag och inte sprang banan, lyckades fånga mig på film just när jag gjort en av dagens största bommar. Lyckligtvis kom inte min laddning med fula ord med på klippet.

I onsdags var det premiär av Stockholm City Cup, denna gången i Akalla. Tävlingen bjöd som alltid på rolig bana med flera intressanta vägvalsalternativ. Jag kände mig nöjd med mina val direkt efter loppet men önskade att jag hade mer krut i benen på dessa korta distanser. Skönt då att veta att det inte är målet. Väl hemma fann jag att det nog fanns sekundrar att tjäna på bättre vägval, vilket sporrar inför andra deltävlingen vid Skinnarviksberget på Söder.

Som jag inledningsvis skrev så har jag också inhandlat lite utrustning. Först blev det en ny kompass som jag egentligen behövt i par år nu. Jag valde Silvas nya tumkompass Race S Jet denna gången. Senast körde jag med Nor-nål och har stundtals stört mig på att den tar extra tid att stabilisera sig. Eftersom jag använt Jet tidigare så visste jag vad man kan förvänta sig och redan vid första testet kändes skillnaden. Alltid skönt att få bort störningsmoment under tävlingarna.

Nästa viktiga pryl var de skor jag tänkt använda på KEX. Självklart är det en djungel att välja bland och jag har inte tålamod att leta upp alla tänkbara varianter. Därför gick jag rakt på vad andra löpare brukar springa med och började sedan sålla bland dem. Dessutom hade jag några krav som t.ex. dubbfritt, slitstarkt och låg våtvikt vilket gjorde att antalet alternativ minskade. Jag siktade till slut in mig på Inov8 X-talon 212 som jag hade provat tidigare i butik och som kändes lätt och bekväm på foten. Dessutom påminde känslan om den som jag får av min orienteringssko vilket jag tog som ett gott tecken. Efter lite prisletande på nätet beställde jag till slut skorna från Addnature.

Den senaste utrustningen beställde jag för bara nån timme sen vilket var ett liggunderlag, eller luftmadrass kanske man ska kalla det. Även där gick jag på rekommendationer och valde ett Therm-a-Rest NeoAir Xlite som är uppblåsbart och väger endast 350g. Dessutom tar det väldigt lite utrymme i väskan. Det kanske inte var det billigaste alternativet men genom att beställa från Storbritannien kom jag ner 500 kr mot det svenska priset. Nu får vi bara hoppas den kommer som den ska. Även här bjuder jag på en bild.

Sist men inte minst så har vi nu också bokat boende i Kiruna. Vi kommer bo på Camp Ripan vilket också är tävlingscentrum för tävlingen. 96 dagar kvar...

/Tobbe

Pryl - ryggsäck

Idag är det endast 100 dagar kvar till Kiruna Extreme 2014! 

För två månader sen skaffade även jag en ny rygga att ha till KEX, Tobbe köpte sin lite tidigare. Jag hade sneglat på en hel del olika väskor och leverantörer men ganska fort fallit för OMM's (theomm.com) ryggor. Mest kanske för att jag gillar att det är en tillverkare som är nischad på bergsmarathonutrustning. Framförallt tittade jag på två av deras ryggor, Classic 25 liter och Classic 32 liter. Enda skillnaden (förutom färg) mellan ryggorna är storleken, samt att den större väger några få gram mer.

Eftersom jag redan hade en gammal Everest-rygga på 25 liter så tänkte jag att det mest praktiska vore att köpa den större ryggan även om den mindre verkade mer optimal för KEX. Detta då den större även skulle fungera som dagstursäck med familjen då man behöver lite extra plats. Jag var dock lite orolig att den ev skulle vara aningens stor. Men ibland måste man kompromissa.

Ryggan köptes hos hursomhelst orienteringsspecialisten (olspecialisten.com) och jag passade även på att köpa OMM's kompressions kit, leanweight MSC, som passar till väskan. Att sakerna sitter på plats som de ska och inte hoppar runt betyder mer är de 40 gram extra som kompressionssystemet väger. 

Efter en veckas packande, ompackade, hoppande, joggande och allmänt skuttande hade jag ändå inte fått säcken att sitta bra på ryggen. Den var för lång och samtidigt för smal. All vikt hamnade nere i svanken oavsett hur jag än drog i kompressionsremmarna. Fan. Tur nog var det inte var några probs att byta ryggan hos olspecialisten till den mindre. Tack tack. 

Nu kör jag alltså med OMM's Classic 25 liter samt med leanweight MSC. Det tog några långpass innan den satte sig som den skulle på ryggen men nu sitter den som en smäck! Ryggan har ett inbyggt liggunderlag som man kan ta ut om man inte vill använda det, vilket jag inte kommer göra på KEX. Då väger den 540 gram, (med liggunderlag "duomat" 670 gram). Plus då kompressionskitet Leanweight MSC á 40 gram. Totalt alltså 580 gram för en rygga som sitter som den ska och håller alla atteraljer på plats. Helt ok och helt kompromisslöst! 

/Anders

  Som en smäck! 

Pryl - sovsäck

Eftersom min vanliga gamla sovsäck har närmare 20 år på nacken och väger otroligt mycket behövde jag skaffa en ny. Efter idelt letande i forumtrådar, leverantörhemsidor och allmänt googlande har jag fått ihop en diger lista på tänkbara säckar. Kriterierna har varit följande; 

Vikt - så låg som möjligt. 

Komforttemperatur - Temperaruren kan dala fort i fjällen och varma dagar kan mötas av minusgrader på natten. Det sista man vill är att skaka av köld en hel natt men eftersom man även kan dra på sig understället räcker det att säcken närmar sig nollan. 

Pris - eftersom jag inte har en obegränsad budget så gällde det att få ut mest bang for the bucks.

En extra detalj var att jag vill ha en säck med dragkedja för möjlighet att kunna öppna upp om det är för varmt. 

När listan hade gåtts igenom stod valet till slut mellan Cumulus X-lite 200 Zip och Pajak Radical 1Z. De låg lika i pris (under två tusen), Pajak kostade en hundralapp mer. Cumulus hade lägsta komforttemp på +3 C° mot Pajaks +1,5 C°. I vikt diffade det desto mer, iaf om man räknar i procent. Cumulus säck väger 415g mot Pajaks som väger 535g, dvs mer än en fjärdedel av Cumulus vikt extra. 

Därför landade valet på Cumulus X-lite 200 Zip. Jag valde även att ha dragkedjan på höger sida eftersom det passar mig som vänsterhänt bättre. 

Cumulus hemsida lovade leverenstid inom fem veckor, men efter bara en vecka var paketet levererat. Bra bra! 

Första intrycket var stabilt. Säcken är sydd i Petex Quantum GL och fylld med 200g dun (850 cuin). Den är 181 cm lång (passar användare upp till 185 cm) och 77/55 cm bred (top/botten). Jag tycker att jag har lagom med plats trots att jag är 180 och ganska stadigt byggd. Den packas ned till 2 liter i packsäck. Det medföljer också en förvaringssäck i mesh att förvara säcken i mellan äventyren. Extrafinesser är att det finns en liten ficka på insidan samt en dunfylld isolerande tub vid dragkedjan. 

Jag hoppas att den även håller vad den lovar när det gäller.

/Anders

 Ser och känns skön och fluffig.

Packas ned till 2 liter. 

 

Otrogen

I tisdags var jag otrogen. Jag hade inget val. 

Centrum OK hade teknikträning i brotorp kl 18:15 och jag var tvungen att vänta in att sambon kom hem från jobbet och tog över barnansvaret innan jag kunde bege mig iväg. Jag skulle inte hinna! Däremot hade jag sett att Stockholms brantaste har gratisträningar på tisdagar i hammarbybacken kl 18:30. Det skulle jag hinna till. Hurra!

Lite smutsig kände jag mig ändå när jag satt på bussen mot gullmarsplan. Jag hade tänkt närvara på fler teknikträningar i år, framförallt för att jag behöver träna mer på min orienteringsteknik. Men jag skakade av mig känslan när jag joggade mot mötesplatsen utanför Actic i sjöstaden. På väg sprang jag rakt in ett väldigt stort gäng löpare på väg mot hammarbybacken och jag frågade om de var var från brantaste, vilket de var. 

Träningen leddes av Daniele Cardinale från Bosön och vi började med lite löpskolningsövningar efter uppvärmning. Sen blev det stegrande intervaller i svagt motlut. Efter det joggade vi upp mot ett brantare parti av backen och körde 30 sekunders intervaller (20 sec vila mellan). Detta gjordes 3 gånger i 3 set med återjogg till startplatsen emellan. Mjölksyran kom oerhört fort och låren skakade rätt bra efter varje set. Backen stegrade också mot toppen så motståndet blev högre på de sista intervallerna. Flåset fanns men musklerna tog slut innan. 

Efter detta var det bara två intervaller kvar. 100 m och en på 200 m. Låter lätt, var svårt. Vi bytte till en del av backen som var en väg med kraftigt ökande stigning. Den första biten fram till 100 m var helt ok, men sen var det brant. Jag såg inte någon som inte var tvungen att slå av på takten och gå en bit i slutet på sista intervallen. 

Själv tog jag alla tillfällen att även öva nedåtlöpning under passet, därför skråade jag ner för de brantaste partierna istället för att jogga runt backen med övriga deltagare efter sista övningen. Sen bytte jag skor till mina asfaltsdojjor och joggade ner 5 km till hemmet. 

Nu kändes det inte så smutsigt längre, bara kul och skönt. Länge sen jag fick riktig träningsvärk av löpning. Det märks att jag behöver mer backar i benen innan sommaren är över. 

Stort tack till http://www.stockholmsbrantaste.se. 

/Anders 

30 sekundersintervaller. 

Sista backen. 

50turen - en resumé

I lördags möttes Tobbe och jag upp på Gullmarsplans perrong för att gemensamt åka till Brotorp och där starta 50turen. (50turen.se) 

50turen arrangeras av Skogsluffarnas OK och är en ultralång orienteringstävling i nackareservatet där man skall plocka samtliga 50 kontroller på Naturpassets nacka-karta (läs mer på naturpasset.se).

Starten gick kl 10:05 från Skogsluffarnas mysiga klubbstuga och en liten skara på endast elva pers hade samlat sig till starten. Med sig hade man förutom karta fått några energigels från arrangören att ha i fickan. Tobbe och jag körde med ryggsäck där vi hade vatten, överdragskläder och extra energi (i mitt fall rörde det sig om några snickers och en rulle mandelmassa). 

Vi började med att studera kartan någon minut för att lägga upp en ungefärlig plan över hur vi ville springa. Kontrollerna är lagda i en ordning som gör att det inte alltid finns en naturlig ordning att ta dem på. Vi bestämde oss iaf för att börja med att beta av kontrollerna på kartans östra del (öster om söderbysjön och dammtorpssjön) då dessa låg i ett område som verkade aningen mer svårläst än västra sidan samt att det inte fanns möjlighet till att göra så många stigval (alltså att välja att springa på stig istället för i obanad skogsterräng). Bättre att börja med det jobbigare medan vi var pigga och sen ha möjlighet att göra stigval när vi blir trötta och inte orkar lyfta på benen så mycket, tänkte vi. 

Vi hade bestämt oss för en arbetsordning där Tobbe hade huvudansvar för all navigering och jag hängde på och följde med på kartan samt spanade. Detta var i ju huvudsak en dag för oss att träna på att springa länge tillsammans i teknisk terräng så jag lät med varm hand huvudansvaret att hitta rätt falla på Tobbes erfarna axlar. 

De första sju kontrollerna klipptes i ett rasande tempo. Värre blev det på kontroll åtta (kontrollnummer 42). Den satt inte där den skulle. Plötsligt var vi sex personer som nästan gick skallgång efter den. När vi just bestämt oss för att dra såg vi den sitta gömd under en liten en i en sänka som låg lite mer sydost om den sänka vi ansåg att den skulle sitta. I god sportmässig anda ropade vi till våra medtävlare att vi funnit den och begav oss vidare. 

Skogen var enormt vårvacker med blåsippor som uti backarna stod. Solen sken och värmde på och fågelkvitter hördes i buskar och snår. Man blev fort varm och svettig. Våran elfte kontroll låg med utsikt över Ulvsjön och där tog vi en hastig vätskepaus. Nästa paus blev vid kontroll arton då jag passade på att tömma mina två halvlitersflaskor helt eftersom vi strax skulle passera hellasgården och dagens enda plats för vätskepåfyllnad. 

Tobbe uppför blåsippsbeklädda backar

Dagen löpte på och vi med den. Nästa kontroll som var svår att hitta var vår nummer tjugoåtta (kontrollnummer 1) som låg något högre än vad som var angivet på kartan. Nu var vi över i kartans västra del men vi hade båda rejält med spring i benen kvar. Vid vår trettiofemte kontroll (kontrollnummer 8) gjordes dagens första riktiga bom. Terrängen var diffus sankmark och kontrollen fanns inte vid den plats som vi trodde var den rätta. Tobbe höll huvudet kallt och drog till närmsta säkra (trots att jag ville irra vidare) och fick oss åter på rätt kurs utan alltför stort tidstapp. 

Efter kontroll fyrtiotre började jag känna mig lite mör i knän och fotleder. Vi båda fnissade rätt mycket när vi tog ett stigval från kontroll fyrtiofyra och märkte att vi inte kunde öka takten utan satt fast i ett ganska lustigt trippande joggtempo. Men nu var det inte mycket kvar att plocka! Tiden kändes som bortblåst. Vi hade inte kollat på klockan under hela passet och visste därför inte hur länge vi hade hållit på. Över två timmar kändes det att vi hade kört. Men om det var två och en halv eller fem timmar hade jag ingen känsla för. Humöret var fortfarande på topp även om kroppen gnisslade lite i lederna. Via en lång stigraka (som bitvis var helt översvämmad) plockades de sista tre kontrollerna och även om det var trallande fint i skogen var det rätt skönt att se brotorp och den annalkande bastun och maten. 

Tiden blev 4h 41 min och sträckan 27,66 km. Samtliga kontroller hittades! 

Bäst med dagen var (förutom Tobbes excellenta navigeringskunskaper) att vi lyckades med utmaningen att springa ihop under lång tid i trälig terräng och samtidigt ha ett gott humör och hålla en god stämning! Det tror jag är en framgångsnyckel under KEX.

Sämst med dagen var den koncentrerade engerigelen med apelsinsmak. Jag trodde på allvar att jag skulle kräkas där jag stod mitt i skogen. Fy fan! Tacka vet jag mandelmassa. 

 

/Anders

Snart bastu och avsköljning av saltavlagringarna, samt kanske en korv.

Nöjd navigatör på afterrun på Bishop Arms

Tid och vägval

Torp of knife! - träningsläger

Medan Tobbe sprang långpass i helgen med flaskorna fulla med saft var jag på träningsläger med Centrum OK. 

Lägret gick under namnet Torp of Knife och var lagt i Knivsta. Det började på fredagen med nattorienteringstävlingen Grymnatta i Ängsjö. Tävlingen gick åt h-vete. Bommade kontroll tre och irrade runt utan att hitta den, trots tre digra försök att återgå till sista säkra och börja om. Tillslut bestämde jag mig för att skippa några kontroller och ta sexan istället. Med noga kompasskontroll fick jag åter självförtroende och tog de sista kontrollerna. 

Lördagen började tidigt med kompassfrukostövning i knivstas närområde. Gick väldigt bra! Kul!

Efter lunch var det dax för en parövning. 56 kontroller skulle plockas varav vissa var markerade med skärm och andra med snitsel. Man turades om att leda och  bytte vid skärm. Jag och Malin körde par och det gick rejält undan. Malin har ett riktigt klipp i stegen i skogen samt koll på kursen vilket gjorde att jag fick kämpa för att hänga på. Men enormt roligt med bra fart! Efter två timmars löpande kändes det i ryggen att jag varit tvungen att lyfta mer på fötterna än vad jag är van vid. Ett parti av kartan var riktigt kämpigt med mycket sten. Om jag känner mina svenska fjäll rätt så kommer KEX också att bjuda på stenig terräng. Oh my!

Stenigt värre. 

På söndagsförmiddagen hade vi en liknande parövning i skogen Lunsen som ligger söder om Uppsala. Kul att få se gamla lunsentorpet som jag hängt och berättat spökhistorier i som liten scout. Jag och Niklas körde par denna övning och vi är rätt jämna i skogen. Det flöt på bra fram till kontroll åtta som låg i svårläst mossterräng. Där valde vi att bryta eftersom tiden börjat rinna iväg. 

Kul helg helt enkelt och jag ha lärt mig mycket om orientering samt fått mycket övning på teknisk löpning vilket är välbehövligt. Förhoppningsvis kan jag hålla jämna steg med Tobbe på lördag. Mer om det kommer. 

/Anders 

Såhär glad blir man när man får se det orange/vita blänket skimmra i skogen på rätt plats. Foto: Mattias Ågren 

Bättre saft har ingen haft

Som liten spelade jag en hel del fotboll. Jag tror jag var i 6-årsåldern när jag var på min första organiserade träning och minnet från den kvällen har jag med mig än idag. Något jag speciellt kommer ihåg från kvällen var att flera utav barnen hade vattenflaskor med sig med härlig röd saft i. Det var på den tiden då socker var ofarligt och kakor och bullar var ett vanligt inslag i vardagen.  Jag var olidligt avundsjuk på mina medspelare. Inför nästa träning bad jag mina föräldrar att jag också skulle få ta med mig en flaska saft, men kloka som de är så menade de att det var både onödigt och onyttigt och att jag fick klara mig på enbart vatten. Ett tungt besked för en sötsugen grabb.

Nu är jag "vuxen" och får bestämma själv så inför långpasset idag fyllde jag trotsigt två av flaskorna i vätskebältet med läcker jordgubbssaft av bästa sort. Tanken var att ha enkel o snabb energi att fylla på med under passet. Det smakade ljuvligt! Såhär i efterhand kan jag nog konstatera att det snarare var segerns sötma som stärkte mig när jag äntligen fick revansch å mitt yngre jags vägnar. Bättre saft har ingen haft!

Senaste jag var aktiv på bloggen skrev jag om  50-turen Naturpasset. Detta är Team Příčná 7 nu anmälda till och det blir alltså vår officiella debut! Målsättningen är ännu inte satt men eftersom ingen av oss har genomfört nåt liknande så får nog primära målet vara att komma runt med alla 50 kontroller tagna. En rapport efter tävlingen utlovas!

/Tobbe

Vintern rasar..

I helgen var det varmt, riktigt varmt, iallafall för att vara slutet på mars. Förra året åkte jag skridskor i skärgården andra veckan i april men i år är skridskosäsongen för länge sedan slut. Enormt tråkigt! Det enda som kan läka detta sår i hjärtat är att springa långpass istället. 

Idag hade Centrum OK's avknoppade långpanneföreningen möte vid Danderyds sjukhus. Därifrån joggade vi upp mot Sollentuna runt Edsviken och ner längs Brunnsviken och vidare mot stan. Vi var sex pers i början men rutten var upplagd så det skulle finnas punkter där man kunde hoppa av om man kände för det. Tempot var ett lugnt och långsamt "snacketempo" eftersom det var distans som var målet och inte puls. Kanske var det lite väl långsamt för mitt löpsteg så jag kunde inte ligga på framfoten så mycket och hade längre markkontakt än jag brukar. Detta gjorde att jag sjönk ner med mina platta fotvalv och tillslut kände jag att jag hade fått rediga blåsor i fotvalven. Ajaj. Skulle ha tejpat men nu var det för sent. Inget att göra än att bita ihop och vänja sig. Förutom fötterna var det väldigt trevligt. Sol och trevligt sällskap. 

När vi var framme vid Vasastan var vi decimerade till endast tre. Själv joggade jag hem via Fridhemsplan och Västerbron till söder och fick ihop 32 km, vilket är en rejält skaplig sträcka med mina mått mätt. Men mer sånt här framöver! Framförallt nu när Tobbe på sitt håll avverkar långpass efter långpass känner jag att jag inte får vara sämre (annars får han bära mig över bergen). 

/Anders

Jogg, sol och trevligt sällskap

Långt, långsamt och mysigt

Kalla fötter..

Igår fick jag kalla fötter. Inte inför tävligen utan rent bokstavligt talat. Mina fötter var iskalla. 

Jag hade teknikträning med Centrum OK och vi utgick från Visättra sportcentrum. Träningen handlade om kompassriktning och i första övningen skulle vi ta ut riktningar enligt karta på en bandyplan. Man skulle hålla kursen medan man rundade hinder på vägen. Kontrollerna var små märken i marken så det gick inte att se förren man var framme. Kul och bra övning. En liten diff på en kort sträcka blir en stor diff på en lång. 

Övning nummer två var nattorientering där man från vissa kontroller skulle följa en viss angiven riktning ut från eller in till kontrollen. Terrängen kändes som typiskt söder om söder-terräng. Mycket kärr och träsk. Blött med andra ord.  På väg mot kontroll fyra sprang jag en längre sträcka i blötan så skorna (och smalbenen) hela tiden blev fyllda med nytt kallt vatten utan att det hann värmas upp emellan. Hade glömt bort hur kallt vatten kan vara. Vet inte om jag extra känslig för nedkylning av just fötterna. Men det gjorde ont! Även om jag vet att det blir bättre igen om man rör sig så var jag tvungen att gå ner på knä efter jag tagit mig upp på torra land igen. Alla nerverna i tårna och hela vägen upp till rumpan skrek av ilska över behandlingen. 

När jag kom upp på benen blev det genast bättre igen och efter en stund kändes allt bra. Då var det dax för nästa kärr. Inte lika blött denna gång, bara varannat steg som tog in vatten, förutom en liten remsa på slutet som såg olycksbådande blöt ut. Here we go again, tänkte jag och skuttade på. Och sjönk ned till över midjan i dyn. Jag satt fast! Helvete! 

Ena foten hade sugits fast djupt nere och jag var tvungen att lägga mig raklång framåt för ändra belastningen och kunna få loss foten. Det bar emot att lägga mig ned med överkroppen i det iskalla vattnet men det fanns inget val. Antingen det eller sitta kvar hela natten. Jag lutade mig framåt, fick loss foten och till slut nådde mina händer en gran och jag kunde dra mig upp. 

Nä, jag orkar fan inte orientera längre, tänkte jag. 

Sjukt kall, liggandes på marken såg jag en lampa försvinna bland träden framför mig. Eftersom jag inte orkade hålla kompassriktning just då såg jag desperat till att inte tappa löparen framför med blicken. Jag hängde rygg till kontroll sju och vidare till kontroll åtta men sen vek jag av norrut och tog stigen som ledde tillbaka. 

Oj oj. Hur ska det gå om det är mycket vadande på KEX? Tydligen är jag gjord av socker och får inte bli blöt. Eller så var jag lite extra känslig för att jag varit förkyld och att jag inte hade hunnit fått upp värmen innan jag kylde ner mig. Hoppas det är så. Hoppas.

// Anders 

Det lilla gröna fältet söder om 6:an som var extra blött. 

Inhängda på torken. 

50-turen

Efter min senaste dipp har träningen rullat på enligt plan och långpassen ökar sakta men säkert i längd varje helg, 23 km blev det totalt idag. 

För ett par veckor hörde jag talas om en tävling som fångade mitt intresse, nämligen 50-turen som går av stapeln 12:e april.  Det är en ultralång orienteringstävling som går ut på att man i valfri ordning ska ta alla 50 kontroller på Naturpasset runt Nackareservatet och Hellasgården. Löpsträckan är 25 - 40 km beroende på vägval (och eventuella bommar). Arrangören beskriver tävlingen som "...en ultralång orienteringstävling som är en perfekt uppladdning för 10-mila eller andra långdistanslöpningar senare under sommaren. Du blir riktigt stark i benen efter detta pass och med bra utålighet. Se det som en underbar utmaning och få orientera en hel dag i din egen takt..." Detta skulle kunna vara ett perfekt pass för Team Pricna 7! Ett test av både form, utrustning, proviant och samarbete.  Läs här för mer info.

/Tobbe

 

Under behandling

Var hos läkaren förra veckan. Fick blåsa i ett rör för att testa lungfunktionen och prata lite om min sjukdomshistorik samt fråga om han (läkaren alltså) trodde att jag kan ha fått ansträngningsastma. 

Lungfunktionen var ok, men jag var lite besviken att den inte var fantastisk. Läkaren sa att det kan vara åldern (!). Jag kände mig som en gubbe. Fan, första gången jag har fått höra att jag är på fallrepet. Nu börjar förfallet. Menmen, jag skakade av den tanken med att jag var förkyld när jag var där och därför inte presterade på topp. 

Hursomhelst, till den springande punkten. Hade jag fått astma? Trumvirvel..... Jag spetsade öronen och bävade svaret. Men det uteblev. Det var för tidigt och endast ett anfall så det gick inte att svara på. Han frågade om jag ville ha ett recept på ventoline så jag kunde ha med mig utfall det hände igen samt pröva att använda innan träning eller tävling och se om jag märker någon skillnad. Med en känsla som en desperat tjackpundare tackade jag ja till erbjudandet. Vet inte vad det är med receptbelagd medicin men jag känner mig alltid skyldigt på något sätt när jag får ett recept. Ungefär som första gångerna man handlade på systemet. "Alltså jag får det här helt lagligt". 

Well, nu ska vi iaf se om det blir bättre samt att jag slipper känna oron om det skulle hända igen. 

Annars har jag bara legat hemma i förkylning hela veckan. Hoppas på träning på torsdag. Börjar klättra på väggarna snart.

/Anders 

Tillbaka på banan

Efter en tids frånvaro från regelbunden träning är jag nu (förhoppningsvis) tillbaka på banan. Jag skyller detta bortfall på en blandning av sjukdom, jobb-jobb-jobb och bristande motivation. Sista veckorna har träningen mest handlat om löpturen hem från jobbet med ryggsäck och det var även så jag genomförde min nystart idag. När man börjar få en invand runda lär man sig också mycket om hur kroppen fungerar. Hur påverkas man av en stressig jobbdag, tre öl kvällen före eller ett backintervallpass tätt inpå? Själv börjar jag inse att en fika med t.ex tårta, två timmar före passet är bästa receptet för pigga ben på turen hem från jobbet! Får man ta med sig en påse bullar upp på fjället???

/Tobbe

Lugnt och lagom

Efter torsdagens andningsproblem har jag ringt och bokat läkartid för utredning. Dit ska jag den 10:e mars.

Men jag var väldigt sugen på att se om jag fortfarande var förstörd eller om det bara var något som skedde där och då. Därför bestämde jag mig för ett lite längre pass att springa i trevligt tempo. 

För hundra år sen gjorde jag lumpen vid livgardet och då sprang vi något som kallades dragon-milen (eftersom vi tillhörde livgardets dragoner). Loppet gick från Kaknästornet och längs djurgårdskanalen och tillbaka. Min prestation då var kanske inget att hurra för. Men det var första gången jag sprang en hel mil i ett svep (såvitt jag vet). Minns att jag kom in på 44 min och att jag hade kedjerökt två cigg i startfållan precis innan loppet (men då var man något yngre också). Ett bestående minne var att vi passerade en djurkyrkogård. Spännande. Jag hade helst velat stanna och titta lite på stället men då hade jag inte tid. Sen dess har jag inte varit där igen. 

Därför tänkte jag att jag skulle jogga dit och titta mig omkring och jogga hem igen. Sagt och gjort. 17 km blev det med några minuters paus i mitten för rundvandring på djurkyrkogården. Konstigt, gulligt och samtidigt lite kusligt ställe. Besök gärna. 

Inga problem med andningen. Skönt. Men mitt gamla mortons syndrom i vänsterfoten gjorde sig påmint de sista km. Kanske ska skaffa iläggsulor innan KEX. Humm. 

/Anders 

Katt eller hund begraven?

Inte så snabbt men lagom. 

När luften tar slut

Det har varit ett uppehåll i bloggandet ett tag. Det beror på att vi har valt att inte radda upp vartenda träningspass vi genomför (eftersom det är rätt tråkigt att läsa om) utan istället uppdaterar när vi tänkt, gjort något utöver det vanliga, tävlat eller om vi köpt någon ny pryl. 

Idag sprang jag iaf ett helt vanligt intervallpass med Centrum OK. Upplägget var 4 min intervaller x 6 med 1:30 min vila. Inget konstigt i sig. Vädret var bra för mig. Svalt (4°C) och mycket luftfuktighet. Terrängen var kuperad med grus som underlag. 

Första två intervallerna gick bra. Stod på utan att pressa marginalerna för mycket men det gick ändå rätt fort. På tredje intervallen börja jag får svårt att få luft så jag saktade ned tempot med några sekunder/km. På fjärde intervallen känner jag hur min syretillförsel stryps mer och mer. När halsen börjar pipa förstår jag att det inte bara är inbillning utan att jag faktiskt har svårt att andas och bryter. Jag andas som genom ett litet litet sugrör  och upplever en känsla av kvävning. Efter några sekunders pustande har halsen öppnat sig igen och jag kan jogga till återsamlingspunkten i långsamt tempo. De sista två intervallerna bestämmer jag mig för att jogga i sakta tempo och istället öva lite löpsteg vilket går bra. Sen avslutades passet i vanlig ordning med roterande plankan 8 x 30 sec.

Tankarna är dock fortfarande kvar i huvudet. Vad hände? Vad fan hände?! 

Har jag gått och fått ansträngningsastma på gamla dar? Är det lille S förkylning som jag fått men inte märkt av andra symptom? 

Hursom så ska jag boka läkartid för att kolla upp det. Har vänner med ansträngningsastma som tränar utan problem (fast med medicin). Förhoppningsvis är det bara förkylningen, vore skönt att slippa medicinera. 

To be continued. 

/Anders 

Foto: Oskar Karlin

Vila

Vila bör man annars dör man. 

Under de senast löppassen har jag känt att jag nått min maxfart mycket snabbare än vad konditionen och min hjärna tycker. Flåset har varit jättebra men det har liksom inte funnits mer kraft att pressa fram, trots att jag inte ansett mig ligga på min normala maxfart. På jogg hem från styrkegympa förra måndagen låg jag på 4:40 tempo utan att kunna öka och på torsdagens långa intervaller (4:30 min löpning i högt tempo sen 30 sec maxfart och tillbaka till 4:30 utan vila x 6) kunde jag aldrig pressa fram mer fart i det snabba momentet. Även då var det inte kondisen som sa ifrån utan det fanns helt enkelt ingen övre växel. 

Övertränad, sa en träningskompis. Det känns som att jag är långt ifrån det, i synnerhet som jag missat intervallträningarna hela januari. Men det vore skönt med en extra vilodag. Träningskontot ligger på 1800 min de senaste fyra veckorna (då är långt ifrån allt kvalitetsträninig utan det finns en del långfärdsåkning i summan). Så idag blir det siesta. Imorrn är det åter intervaller som gäller, långa sådana. 

/ Anders 

Kaffe och OS medan barnet sover istället för löprunda

Pryl - Broddar

Du hör ett skrapande ljud på din lokala Ica-butik. In kommer Inger 87 år släpandes på dramaten, käpp och med broddar på fötterna. 

Det tog ett tag att mogna i mig själv nog för att köpa mitt första par. Glömma fördomarna för att få slippa slira ner för ishala backar. Broddar is the shit! Min lillebror påstår att han tycker det är bra träning för fötterna att halka omkring på glashala vintergator. Han är iofs steppare och dansare så vad vet jag, kanske är det bra för swunget under fötterna. Själv vill jag hellre kunna bränna på rejält när jag kutar på asfalt och grusvägar och om jag vill ha teknisk träning springer jag obanat i skog och mark istället.

När jag springer i skogen använder jag mina vanliga dubbade ol-skor, men eftersom de saknar dämpning funkar de inte i stan. Fördelen med broddar är att de kostar nästan inget och kan kombineras med din vanliga sko som du normalt använder på hårda underlag. Skulle man även missat att det blivit vår innan man kommit ut på rundan kan man  bara enkelt trä av dem från skorna. Eller när man ska in på Ica och inte vill låta som Inger. 

Broddar. Frigör din inre pensionär! 

Vintersport

De senaste två helgerna har det varit mycket vintersport på schemat istället för löpning eller orientering. 

Förra helgen spenderades i Grönklitt på skidläger med Centrum OK. För mig var det nybörjarträning som gällde och det gick över förväntan. Kul att känna att grunderna börjar sitta, samtidigt som det var frustrerande att bli omåkt av personer som jag brukar vara snabbare än när vi tränar löpning. Men men, snart så. Något som också var bra var att få lite träning för armarna och vana att använda stavar eftersom vi tänkt springa med löparstavar på KEX. 

Ut på tur aldrig sur!

Denna helg har spenderats på isen. Långfärdsskridskor är något jag älskar och som är värt varje dålig sommar på dessa breddgrader. Lördagen var det en upptäckartur på ospanade isar mellan Vettershaga och Solö. Mycket av turen bestod av sträva stöpisar och tunna kärnisar och en hel del sorbet och maräng (alltså is, inte dessert). Vi tuggade på och fick några fina partier då och då. Idag var jag ute med Stockholms skridskoseglar Klubb (SSSK) på iskunskapskurs från Näsby till Östersjär. Sol med blandad molnighet samt mestadels blanka salsgolv att dansa på gjorde dagen fantastisk! 

Som träningsform är långfärdsskridskor inte optimal förberedelse inför KEX. Tempot är lågintensivt (om det inte är riktiga skitisar eller hård motvind) och aktiverar inte så många av de muskelgrupper som används vid löpning, men att välja att inte åka skridskor till förmån för annan träning vore som att amputera en bit av mitt hjärta. Så, helger med långpasslöpning får vänta till isarna spricker och den långa vaken tar vid.

// Anders 

Lördagens blandade isläge

Dagens blanka salta kärnisar

Vinterserien, del 2

I söndags sprang jag Vinterserien för andra gången i år, denna gången i före detta hemtrakter, nämligen Lill-jansskogen. Under sex års tid, med ett års uppehåll för studier Tjeckien, (något vi kanske återkommer till i den här bloggen) bodde jag på Lappkärrsberget i studentkorridor. Från och till sprang jag då i området men väldigt sällan orientering. Därför var det extra kul att återse området.

Tanken med våren har varit att försöka komma iväg på mer orienteringstävlingar och att då i så stor utsträckning som möjligt välja de längre banorna då det finns alternativ. Därför blev det Bana A som förvisso inte var obehagligt lång (7,8 km). Lite snö har ju dock fallit de senaste dagarna vilket gjorde löpning i terräng något tuffare.

Loppet gick helt okej och jag kände mig hyffsat stark. Kraftigare stigningar, likt den mellan 6an och 7an känns numera som ett skönt hinder och en bra träning inför större mål. Självklart blir jag trött, skittrött till och med, men den mentala biten är annorlunda. Orienteringsmässigt gick det också ganska bra bortsett från två mindre bommar vid kontroll 11 och 13 där jag nog la 2-3 minuter totalt. Till 11an var jag osäker på vart jag kom ut på stigen strax söder om kontrollen vilket gjorde att jag drog iväg lite för långt österut. Till 13e kontrollen får jag skylla på ouppmärksamhet då jag måste ha passerat max 2 meter från kontrollen när en annan skärm, 50 meter längre fram, tog min uppmärksamhet. Slarvigt!

Till sist kom jag i mål på 67:52, på plats 14 av 30 startande vilket är mycket likt förra söndagens tävling både vad det gäller placering och kilometertid. Nu på söndag kommer jag nog stå över då jag gissar att jag kommer vara i stort behov av sovmorgon, men fler vinterseriepass lär det bli!

/Tobbe

Att hinna träna

Det här med tid är ett dilemma för de flesta. Oftast är det en bristvara. Det är många som aldrig får tid att träna. Jag är en av dem. Jag får aldrig tid utan måste skapa mig tid. Det handlar dels om att välja bort att göra vissa saker samt att skapa träningstid av annan tid. 

I det första fallet är det så enkelt att välja att gå och träna istället för att gå ut och ta en öl eller göra annat. Tidigare hann jag med både och, men nu som småbarnsförälder får jag istället disponera de en till två kvällar i veckan som jag har "egentid" efter eget tycke. Då väljer jag oftast att träna. Inte för att jag inte gillar att hänga med vänner på en bar, utan för att jag inte hinner med allt längre. Sen är det kul att träna med sina vänner också. 

Det andra är att skapa tid för träning. Att cykla eller löpa istället för att ta bussen, bilen eller tuben gör att man tar sig från punkt A till punkt B (ibland tillochmed snabbare) samtidigt som träningen blir gjord. Det låter enkelt. Och det är det. Innan jag gick på föräldraledighet försökte jag se till att springa hem från jobbet två-tre gånger i veckan samt att försöka cykla övriga dagar. Nu försöker jag se till att promenaden med barnvagnen blir en vagnrunda istället. 

Idag skapade jag tid. 

Vi skulle ut till Hässelby strand för att äta middag hos min syster med familj. En resa som tar ca en timme med tunnelbana från söder. Istället valde jag att jogga ut. Det tog en halvtimme längre och jag kunde addera 17,6 km löpning till kontot. Idag var även första vinterdagen (äntligen) så lite halt första halvan och riktigt kallt och blåsigt andra halvan av vägen (så kallt att jag fick lägga löpvantarna i kalsongerna för att undvika frostskador på vitala delar), men annars mysigt att komma ut. 

// Anders

The winter is coming.

Mila by night - Gärdet

Igår arrangerade Centrum OK tävlingen - Mila by night. Jag hade tur som inte behövde vara med och arrangera utan fick vara med som deltagare (i en egen liten Centrum-klass tillsammans med Jens). Lyxigt.

Pöbelklassen på väg från start. Foto: Oskar Karlin

Orientering är som jag tidigare nämnt ganska nytt för mig och jag har inte hunnit träna så mycket på tekniken så varje tillfälle är guld värt. Nu kommer det inte vara någon nattorientering under KEX, även om det ev kan bli dålig sikt. Inte heller verkar orienteringsmomentet vara så svårt. Det jag däremot får ut av orienteringsträning (förutom att det är sjukt kul) är övning i löpning i tekniskt svår terräng. Man kan nöta asfalt hur mycket som helst, men springer man sen obanat är det ett helt annat steg och tempo som gäller. Och eftersom jag är asfaltslöpare i grunden och KEX går uteslutande i obanad terräng så behövs det en del nötande innan fötterna hittar sitt steg. 

Tävlingsmässigt gick det sådär, bommade då jag läste fel på en fjäril och sprang till mitten en gång för tidigt. Jens var i mål långt innan. Men det var väldigt roligt! /Anders 

Jag innan start. Foto: Oskar Karlin

Ny ryggsäck

Inför tävlingen så finns det en hel del prylar att inhandla, både små och stora. Därför känns det bäst att sprida ut inköpen under de månader som återstår så att inte svider för mycket i plånboken. Mitt första inköp, som egentligen är en födelsedagspresent från mor o far, var en ny ryggsäck. Eftersom jag försöker springa hem från jobbet en dag i veckan och då har ryggsäck med mig så kändes det som en bra grej att införskaffa tidigt.

Jag spanade ett tag på nätet men den jag till slut bestämde mig för var Haglöfs Gram Comp 25 som jag beställde hem till på Addnatures butik på Södermalm. Den satt bra på ryggen, kändes lagom stor efter mitt behov och verkar dessutom vara utformad för att användas just vid tävlingar likt Kiruna Extreme. I morgon ska jag pröva den under löpning för första gången!

//Tobbe

Vinterserien - Enskede

Idag timade det sig så att hela laget kunde träna på samma sak vid samma tillfälle för första gången sedan vi anmält oss till KEX. Vi tog tuben till Enskede för att springa vinterserien i orientering.

Team Příčná 7 i nyårsform.

Båda valde den längre banan på 7000 m och gav oss iväg var för sig. Eftersom Tobbe är uppvuxen i de småländska skogarna med en orienteringskarta i handen valde jag att starta efter honom för att slippa bli omsprungen. Själv började jag med orientering först för knappt tre år sedan och har inte hunnit öva teknikmonenten så mycket som jag önskat. Sjukt nog ser jag Tobbe bakom mig när jag skall stämpla första kontrollen. Han hade bommat! Nu slog tävlingsinstinkten in - kanske kunde jag vinna över Tobbe i hans egen gren. Jag springer glatt vidare och ser till att inte bli för exalterad i löpningen så jag börjar bomma. Banan var lättsprungen och bjöd även på en trevlig hoppbacke att springa uppför. Väl i mål kände jag mig nöjd och glad, två små bommar men inget mer. 

I omklädningsrummet möttes tyvärr jag av en nyduschad Tobbe. Damn! 

/Anders 

Liten stigning uppför hoppbacken till kontroll 2 idag. I augusti blir det ytterligare några hundra meters stigning till kontrollerna. Oj oj.